Det har varit en bra vår för svenska technothrillers, en genre som jag vid släppet för ”Spionen från FRA” bedömde som nästan utdöd, om man inte ska bortse från Janne Gs fånigheter som tydligen kallas litteratur. Det enda problemet som jag sett det är att förutom Jallais två böcker så verkar det lite som att släppen sker i skymundan. Operation Nordvind hade jag visserligen hört talas om innan jag fick erbjudandet om ett recensionsex men det var tack vare andra bloggar som skrivit om den. Lite samma sak med Midvintermörker, som jag recenserat tidigare.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till Nordvind när den landade i min brevlåda. Med både Landsförrädaren och Midvintermörker – båda bra böcker – i bagaget var jag väldigt orolig att den recension ni nu läser skulle vara full av jämförelser mellan böckerna. Det visade sig vara onödigt. Alla tre böckerna fokuserar på sin egna del. Jallai skriver mer för konspirationsintresserade, Midvintermörker tar upp det moderna krigets realiteter och Operation Nordvind – Ja, vad tar den egentligen upp?

Boken behandlar framför allt det ändrade politiska klimatet. Även om Midvintermörker gärna snuddade på samma sak i ett större perspektiv så handlar detta mycket om vad som finns bakom kulisserna. Maktkamper och ekonomiska motiv, blandat med hänsynslöshet är inte så ovanligt som man vill tro i det här landet, och Operation Nordvind berör vad detta kan leda till.

Det är en snabb, lagom mörk och väldigt intressant bok. Händelserna i boken passerar snabbt och avlöser varandra, men utan att kännas pressade eller förhastade, även om det ibland känns som att somliga detaljer och händelser inte får den uppmärksamhet de förtjänade.

Det sägs gärna att den här sortens böcker är tröglästa på grund av stor fokus vid tekniska detaljer, men ovanstående gör att det inte passar in på den här boken. Istället så är det människorna som står i fokus, även om lojalitet mot genren placerar in G36 och MP5 lite här och var som sig bör tillsammans med mängder av taktiskt prat.

Operation Nordvind är dock inte utan sina problem. För det första fann jag den nästan lite väl kort. Jag är en snabb läsare, och plockade upp den så fort jag var klar med Tamelanders ”Malta” – men ändå tog den oroväckande kort tid att läsa, även om detta också kan förklaras med min iver att ta reda på hur det hela skulle sluta. För det andra är vissa karaktärer näst intill karikatyrer av vad de ska vara, vilket skapar en nästan ofrivillig komik när de – nästan uteslutande – talar om vikingadåd och sandnegrer.

Bokens miljöer och platser samt vissa planerna som skurkarna gör upp i boken berör ämnen som jag själv reflekterat över och som behöver snarast tas upp till diskussion. På samma sätt som Midvintermörker talar om vikten av ett försvar som lever upp till namnet, så talar Kalsson om betydelsen av att förstå hur de ekonomiska hänger nära ihop med säkerhetspolitiken och de konsekvenser som kommer av att förbise detta.

Rent avslutningsvis skulle jag vilja säga att av alla tre böckerna så är det den här jag skulle rekommendera till nybörjare inom Genren. Den är spännande, lättläst och har en allvarsam ton som manar till eftertanke, en eftertanke som egentligen borde kommit in i samhällsdebatten för länge sedan.