Det verkar vara en intressant tradition jag har att recensera böcker från författare med vana att skicka ut recensionsex utan att jag får några själv. Nåväl, jag har alltid haft näsa för god litteratur och vi får se om det är någon skillnad den här gången med uppföljaren till Spionen på FRA , skriven av Anders Jallai. I det här fallet så är det en nyhet då det är absolut första gången jag lyssnat på en bok som ljudbok först istället för att faktiskt läsa den, därav fördröjningen med denna recension.

Technothrillers är någonting svårt i det här landet. Få lyckas få dem rätt, och Midvintermörker lyckades enligt mig helt perfekt (Är det jäkligt uppfattat, Försvarsintresserade?) att fånga en bister och mörk stämning i perfekt blandning med intressanta karaktärer.

Boken heter Landsförrädaren och är en direkt uppföljning till föregångaren, även om den kallas fristående. Rakt av vill jag inte riktigt påstå att det stämmer. Landsförrädaren är en mycket bättre bok om man faktiskt läst och gillade Spionen på FRA och som fristående bok torde den stundvis väcka förvirring om man inte hängt med.

Det är sådan tur att Anders Jallai förklarar allt. Gärna flera gånger innan personen återigen introduceras. Det är en del av bokens problem. Platser, personer och vad som hänt tidigare återberättas lite för ofta. Det räcker egentligen med en gång för personbeskrivningar, speciellt då en av dem fick mig att kolla Iphonen om jag hade valt rätt ljudbok , kapitlet påminde för mycket om ett nästan exakt likadant från Spionen på FRA.

Utöver dessa återupprepningar så känns det ibland som att Jallai hellre hade velat skriva en fackbok som sina teorier om Palmemordet, men bestämt sig att det hela lät så mycket som en spionthriller så det var bättre att skriva en sådan. Långa förklarande utläggningar, som gärna en eller två gånger återupprepas och matas in metervis i ditt huvud fick mig flera gånger att stänga av ljudboken och lyssna på musik istället.

Jag förstår att det kan vara nödvändigt att nämna detaljerna, men de är för utdragna, de återupprepas gärna lite här och var, och det blir för mycket information att försöka smälta på en och samma gång, speciellt om man faktiskt är intresserad av det som sägs.

Ovanstående är extremt irriterande, främst därför att i grunden ligger en intressant och välgenomtänkt historia, väl passande en svensk spionroman. Det är välskrivet, med intressanta och tredimensionella karaktärer som ibland får ta beslut som tar dem emot, eller överaskar dem själva. Skurkarna är traditionellt och i äkta Jallai stil inte speciellt ”onda”, utan bara villiga att gå till extrema längder för att skydda vad de anser är rätt och sant, vilket speciellt framtonas i briefingen med Arla Gryning, samt i Loklints huvud när vi får insikt bortom hans väl kliade hårbotten. Det märks också tydligt att Jallai är fäst vid de karaktärer han uppfunnit och som återanvänts från den förra boken, då jag känner att de nya fick mindre uppmärksamhet än vad de borde fått.

Det är en mycket fängslande historia, som Reine Brynolfssons röst fångar och återberättar mycket väl, och ljudboken rekommenderas absolut till alla som hellre lyssnar än läser, men för er som kan ha svårt med de långa utdragningarna i bästa fackstil med talstreck här och var rekommenderar jag nog hellre pappersversionen.

Landsförrädaren får för sin spännande story, intressanta karaktärer och intressanta vinkel ett rätt högt betyg, men det som hindrar en nia eller tia och som skulle få mig att läsa om boken nästan direkt är faktiskt de långa, irriterande sektionerna som jag hellre läser styckvis på Jallai.se.