Technothrillers med inriktning på Militärväsen och Underättelsetjänst. En subgenré som nästan helt får importeras till Sverige. Ja, vi hade Harrys Operation Garby och Janne Gs serie med Hamilton – men det är ändå rätt få. Som sagt så får vi istället importera Clancy och McNab.

Det är inte så konstigt egentligen. Denna typ av technothrillers har inte alltför stor publik – och det som oftast kännetecknar dem är att de oftast är en hel serie böcker – även fast gemene man oftast känner till en eller två titlar som mest. Det är oftast dessa titlar som blir genrens port till omvärlden. Och det är få som stannar. Det kan vara för att grundintresset för böcker av den här sorten kanske behöver vara lite starkare än vid andra genren. Det kan också vara för att de ofta förlitar sig på att nästan nitiskt skriva ner varenda liten tekniskt mackapär.

Efter att ha läst Clancys böcker om Jack Ryan och John Clark fler gånger än vad jag kan räknat, slängt ner Operation Garbo Del 2 med en fnysning och använt Madame Terror som skjuttavla så har jag nu plockat upp Spionen på FRA skriven av Anders Jallai. Jag kan börja med att beklaga att jag inte närvarade på den bloggträff inför bokens släpp utan boken fick helt enkelt köpas från närmaste, rimligaste nätbokhandel. Strax efter skrev jag ett inlägg om det på Twitter där jag på fullaste allvar kallade boken för ”Svensk Techno/militärthrillers sista hopp”.

Och det som möter en är en salig blandning som gör en riktigt bra bok. Må vara att vi har den nästan obligatoriske Author Avatar:en i form av bokens huvudperson Anton Modin, en stor nypa militärlegender samt några konspirationsteorier – allt som en Technothriller normalt sett brukar innehålla för att verka trovärdig. Jag känner väl till det som sägs om att boken ligger så nära sanningen så att det var det var tvunget att bli fiktion (vilket jag tror Jallai har skämtat lite med genom att på ett nästan fånigt sätt byta namn på kända personer). Dock så lägger jag inget värde vid det. För mig är boken underhållning. Sedan om några av bokens händelser dyker upp en dag likt en 747 i Capitolium så är det en annan sak.

Som underhållning sett är boken faktiskt rätt bra även om det märks att Jallai inte riktigt är en van författare. Språket har en tendens att vara enkelt, men det är ingenting som egentligen stör. De tekniska detaljerna är bra, skurkarna är påhittiga och egentligen inte onda – bara lite halvt uppjagade över att de inte får som de vill. Jag plockade upp boken med en viss mått tveksamhet som jag lätt kom över när jag fick mina bäringar på den. Och efter att jag läst de andra böckerna jag fick i paketet med boken så kommer jag nog faktiskt läsa om den.