Skavsår efter nya kängor, lite blåmärken här och var samt träningsvärk – men ett oerhört glatt humör och trevliga minnen var vad jag fick i gengäld. Jag har varit på mitt livs första Lajv.

Det var inte ens planerat. Sunna postade en begäran på ett Airsoftforum som jag hänger runt mycket på efter personer som skulle kunna tänka sig att agera som en B-styrka åt lajvet Lost in the Becquerel Forest vilket jag gärna hoppade på, mest på grund av ren nyfikenhet. Jag har spelat Airsoft i fyra år nu, men Lajv var någonting nytt och väldigt spännande.

Lavjet utspelar sig i ett Sverige som drabbats av krig och sjukdom med få överlevande kvar i en nära framtid. Rysk Ockupationsmakt och Kommunister har visst inflytande, med resterande antingen kringdrivande eller under Protektoratets beskydd – eller Maffians. Mitt i detta landskap finns också en mystisk, dödande sjukdom som kallas Rosen…

Min karaktär inför lavjet var medlem i ett rövarband – en samling ljusskydda individer som plundrade det som de behövde inför dagen, och fd Feldväbel Lundkvist var en aningen enkel karaktär med grundläggande bakgrundshistoria. Han hade skickats in som Fjärrspaning av Bundeswehr för att undersöka Ryktena om Rosen och som övergavs när dessa rykten bekräftats. Efter ett tag var han den enda överlevande av de fyra som skickats in och han hamnade hos ett rövarband där han försöker vara en modererande röst för att bara döda när det är nödvändigt och bara ta det man behöver. På grund av detta och mitt efternamn fick min karaktär smeknamnet ”Riddaren” av de andra i gruppen.

Andra medlemmar i gruppen innehöll en flicka som tappade minnet i spännande situationer, ledaren, en finne som kallades Kapten samt en man i svart rock och G3 som hade en mycket dyster och aningen negativ syn på världen samt Sunna som spelade en slav som tagits i en tidigare räd och som blivit en del av gruppen. Här får medlemmarna även ursäkta att jag inte kommer ihåg era namn men ni gjorde inte något mindre intryck på mig för det.

Jag anlände på Fredag kväll och Sunna och hennes kompisar gav mig ett varmt och trevligt mottagande medans de förklarade regler och lite allmänt jag behövde veta. Det blev också min första natt i skogen, där vi patrullerade skogen (eller snarare, jag försökte följa efter den personen som kunde gå nattetid i skogen, själv var jag dålig på att göra det) och efter den promenaden som jag känner mig lycklig att återkomma helskinnad ifrån så var det dags för att sova i tält för första gången på två år.

Dagen efter, lördag var dagen då det skulle ske lite action. Vi skulle börja med en spaningsrunda och någonstans runt lunch var det meningen att vi skulle påbörja ett anfall mot det hotell som styrdes av den svenska Kommuniströrelsen. Efter en kort spaningsrunda nära grustaget började vi röra oss mot Hotellet för att angripa platsen. Vi gick i tät formering med vår ledare först och med mig någonstans i mitten. Efter en kort tids marsch från Grustaget så hamnade vi nära några tält som såg ut som ett sjukhus. Här var risken för upptäckt och bekämpning störst, men vi knallade bara lugnt förbi, även om en kille med officiell klädsel ropade efter oss. Han verkade dock inte bry sig speciellt mycket om oss.

Här någonstans började mitt bakhuvud undra frenetiskt varför vi inte blivit stoppade av beväpnade personer ännu. Jag vet att Lajv är annorlunda än Airsoft (i Airsoft hade vi antagligen blivit angripna redan på stigen dit av patruller ute efter bråk) men att kunna komma i tät, tungt beväpnad formering som leds av en blodig motorsåg utan att någon reagerar nämnvärt är intressant – speciellt då vi alla även hade ett vinrött tygstycke antingen över ansiktet eller som halsduk. När vi närmade oss hotellets entré fanns där några människor och en beväpnad vakt som inte noterade när vi omringade entrén och gick till anfall.

Det blev några intensiva minuter där motorsågen och latexyxan gjorde stort intryck inomhus medans jag och en annan ur gruppen höll stånd utanför. Nyfikna nykomlingar tvingades ner på marken och försök gjordes att få andra kämpar att slänga sina vapen (Offlajv hade vi fått order att inte döda några – våra karaktärer är Expendable, deras är det inte). Dock var det tydligen någon i vaktstyrkan som inte sovit då förstärkningar kom oroväckande fort och min kamrat dödades och jag sårades strax efter. Under tiden detta skedde hade vår tredje medlem tappat minnet av alla spänning. Det som följde var en mästerlig föreställning.

Jag blev den förste att förhöras. Uppenbarligen tyckte Kommunisternas chef väldigt dåligt om personer som försöker plundra deras förråd och ännu mindre om personer som svarar på alla frågor de försöker ställa med Genevekonventionens korrekta sätt att svara på förhörsfrågor. ”Riddaren” mötte sitt föga ärorika slut med tre kulor i huvudet från en K-pist, utan möjlighet att använda de två gömda pistoler han hade haft undanstoppade.

Mitt och mina kamraters lik släpades en bit bort (Att jag krävde fyra personer att lyfta var både lite roligt och oroväckande) varpå vi sedan fick tillbaka våra saker och kunde gå till vårat läger igen. Efter en paus så visade det sig att vårt gäng egentligen var sexton personer (vilket vår slav som hade förhörts och sedan hängts hade avslöjat). Detta tillät oss att anta andra roller (även om jag måste erkänna att bristande fantasi gjorde att min roll var väldigt lik min förra) även om jag bytte kläder samt att jag och en annan lagmedlem bytte vapen med varandra under uppdraget.

Den här gången skulle vi spana – och om möjligt ta en fånge vid grustaget. Dock så var det oroväckande tyst vid grustaget så allt vi gjorde var att spela kort fram tills dess att vi tröttnade och började röra oss mot det tältläger vi passerat på vägen till Hotellet i hopp om att där skulle det finnas någon som strövade omkring som vi kunde tillfångata. Det visade sig att någonting hände uppe vid tältlägret och vi beslöt oss för att dra oss tillbaka då det kom två beväpnade personer längst vägen som hade fått syn på mig, Sunna och vår Finske Kapten som nu hade en annan roll – nämligen att bli lite smått galen emellanåt.

Jag vet inte vem som började skjuta och jag kommer nog aldrig få veta det. Allt jag vet är att de hotade med att skjuta om vi inte kom fram och att de började med en nedräkning. Efter att ha fått tillbaka G36:an skingrades vår grupp något då jag förlorade det ack så viktiga Situational Awereness. Jag visste vart mina motståndare fanns, men inte var majoriteten av de vänner som hade eldkraft fanns.

En kort eldstrid följde som slutade med att jag gick fram med vapnet över huvudet för att nu försöka tala mig ur situationen. Det visade sig att en tjej låg i en buske med en M4 och hennes partner var försvunnen i skogen. Hon höll mig och Sunna under vapenhot och frågade lite om vilka vi var och annat småsnack. Jag hävdade att vi var på väg till den cirkus som fanns i trakterna för att försöka sälja vår specielle färdkamrat. (som helt orelaterat fick jag höra efteråt valde det ögonblicket att springa över vägen och imitera en orangutang). Flickan i fråga var dock föga imponerad av det hon fick höra och gick fram för att säkra mitt vapen som låg på marken varpå Sunna hoppade på henne – och det gjorde hon snabbt. Jag drog min gömda pistol och satte den mot vår motståndares huvud – kan man inte snacka sig ut så får man hoppas på att man tar någonting tillräckligt värdefullt som de är ovilliga att träffa. Vi gömde oss bakom en stor sten och påbörjade förhandling.

Det visade sig dock att de var mer intresserade av den kille som vi hade skadskjutit uppe i skogen och två av de våra lämnade gruppen för att försöka hitta honom medans min fånge försökte övertyga mig att hon nu var väldigt intresserad av att förhandla. En kort eldstrid följde då Sunna plockade upp min G36 och sköt med den och råkade då visa att hennes rollkaraktär var rädd för vapen – vilket inte ingav någon större respekt hos de förstärkningar som anlänt på fiendens sida.

Det hela slutade med att de fick tillbaka sina soldater och vi fick Sunna samt en fri lejd därifrån. Även här var skillnaden mot Airsoft påtaglig – De flesta Airsoftare hade aldrig slutat skjuta till att börja med – även om det skulle betytt att de träffat sina egna. Vår grupp återvände till vårt läger, även om vår skadade dog på vägen dit.

Det var en mycket intressant upplevelse att lavja och jag känner att det nog inte blir sista gången jag åker till en dylik plats även fast jag hoppas att jag gått in mina kängor till den gången. Jag vill verkligen tacka alla deltagare som stötte på ”Riddaren” eller hans klon för ni gjorde den här helgen till en mycket trevlig upplevelse och ni var allesammans utmärkta skådespelare som i vissa fall var skrämmande övertygande.